Jag måste säga att jag känner mig sjukt förvirrad. Och all denna förvirring är tidens fel. 
Om jag tänker efter så känns det som om det var två veckor sen jag stod på skolavslutningen och sjöng inför hela skolan med darrande röst. Och det känns som en månad sen det var jul och jag hade panik över alla julklappar jag skulle köpa. Och ungefär två månader sen vi kom till skolan med fjärilar i magarna för att börja åttan. Men det är inte två månader sen, utan ett år sen, och på måndag är det dax för fjärilar i magen igen, för då börjar vi nian. Jag är nervös.
Fast om nian kommer försvinna lika fort som ut och dåttan så kommer det snart vara sommar och lov igen, och sen är det estet och gymnasiet som står på tur.
Nu går min tankeverksamhet på högvarv. Är det meningen att tiden bara försvinna på det här sättet?
Snart kommer jag ha en man, en hög ungar och en hund. Och snart flyttar barnen ut och går jag i pension med boulkvällar och danskurser, och sen dör jag.
Nej, jag vet inte om jag vill börja nian. Nian kommer leda till pensionen. Hjälp mig!